Chokladfestival 2014

Publicerad 3/10, 2014

Anna-Sofia Winroths chokladblogg? Tja, jag blev inbjuden till årets bak - och chokladfestival på Älvsjömässan som bloggare (!). Jo, du läste rätt och jag hade tidigare tackat nej till att delta som utställare. Men detta var en nog så god anledning till att få igång mina inlägg tänkte jag och därför bestämde jag mig för att åka ner.

Tidigare har jag under tio års tid varit utställare, då när Chokladfestivalen huserade i Nordiska museet och inget annat än choklad, choklad och åter choklad mötte besökaren. Nu trängs poolförsäljare och tulpanlöksutställare om uppmärksamheten. Många kommer såklart för inredningstips och bastuaggregat och får chokladen som bonus. Tror att det kan vara bra för försäljningssiffrorna och jag vet vilket slit de arma utställare utsätter sig för så jag unnar dem varje krona.

Mässdagen började med en pressfrukost. Min första där jag själv inte var själva ämnet så att säga. Intressant att delta, men skittråkigt. Moderatorn gick på hårt om Måns Zeimerlöw, som tydligen skulle besöka "hans" scen nu på lördag. I övrigt försökte den trendiga speakern med glada tillrop få igång en redan skärpt samling pressfolk (och så jag då förstås). Själv satt jag och funderade på hur mitt "bloggande" skulle yttra sig. En av mina vänner hade tidigare skämtat med mig och fällt kommentaren att jag nu skulle vara utSKällare istället för utSTällare. Ha ha.

Än har ränderna efter chokladhäxan tydligen inte gått ur. Och det är sant, föga kände jag mig som Chokladdrottningen när jag tassade runt med kameran och försökte få mig en bild av årets festival. Så, jag skiter i att blogga om festivalen i allmänhet. Istället går jag på ett fenomen som jag anser vara mycket viktigare. Jämlikhet.

Ni förstår, upp på scen igår morse kom en frisk fläkt, Isabelle McAllister. Känd från TV som det brukar heta. Hursomhelst, hon delade ut sitt egeninstiftade stipendium till Sveriges duktigaste kvinnliga hantverkare. I år fick Emmelie Renlund från Umeå priset. Kul. Men bäst var det när Isabelle utmanade bak- och chokladmaffian att synliggöra fler kvinnor. Förvisso måste jag ge Martin Lundell, VD för Sveriges bagare och konditorer, en poäng när han sa att de kvinnor de hade med var med för att de var duktiga och inte för att de var kvinnor.

Är jag därmed nöjd? NEJ!

Jag är ingen konditor, än mindre bagare, men chokladskrået har i Sverige kommit att hamna i dessa fack. Min akademiska utbildning är inte god nog. Inte mina prestationer heller. Aldrig har någon man från ett svenskt förbund eller instans inom mitt gebit tillfrågat mig om sakråd. Internationellt har jag fått igång forskningsavdelningar i frågor om t ex Stevia i choklad osv. Men jag finns inte på den svenska kartan helt enkelt. Fast genom åren har jag gett blanka fan i alla viktigpettrar och istället varit tacksam för de som ställt sig bakom mig. Som Jan Hedh, konditorgurun i Sverige. Eller som Elisabeth Johansson, vår nya stjärna inom gebitet. För att inte tala om esset Gustaf Mabrouk. Det finns en mängd andra som alltid behandlat mig mycket väl, men så är det den där gubbmaffian som mest ser mig som en finne i röven ... 

Jag gick efter pressfrukosten fram till Isabelle, som jag kanske ska tillägga fick närmaste stående ovationer från pressfolket då hon fällde sin kommentar, och berömde henne för tilltaget. Medan vi står där och pratar så kommer Martin Lundell fram och avbryter mig för att försvara branschens kvinnofilosofi. Lång som han är talade han helt över mitt huvud. Till slut fanns ingen chokladdrottning kvar i mig, utan en sur chokladhäxa fräste fram ett KOM IGEN till Martin. Han ryckte till, tittade ner och visste nog inte vad han skulle säga. Tyckte nästan att det var lite synd att vi fick en så dålig start eftersom min mage säger mig att han egentligen är en sympatisk person som bara råkat hamna i ett dilemma. Nåja, jag stegade iväg för att reka bloggmaterial. 

Faller tillbaka på jämlikheten. För hur än alla trevliga utställare försökte ge mig information om deras varor så gick jag runt och funderade. Hur kommer det sig till exempel att TV ständigt sänder matlagningsprogram med karlar i juryn? Eller män som tar plats bakom både spis och ugn? Män och åter män. Visst vi har Leyla som bakar. Och Tina som lagar mat och i den söta världen har nu Elisabeth Johansson fått en roll. Men kom igen, som jag sa till Martin Lundell, det är pinsamt mycket män. 

Vad gör vi för att bryta trenden? 

Vi måste börja lyfta varandra. Oavsett kön, ålder, hudfärg, bakgrund, läggning, geografisk placering, släktskap, relationer och så vidare. Om vi inte vågar tro på andra och ge beröm förtjänar vi inte bättre heller. Det handlar inte om att kvotera in tjejerna utan att killarna måste sluta dunka varandra i ryggen.

Stoppa svågerpolitiken killar, titta upp! Det finns massor av duktiga tjejer som kan lika mycket som de killar ni dricker öl med.

Avslutningsvis. Jag gick ändå från mässan som The ChocolateQueen. Det hade en annan drottning sett till ...