Anna-Sofias chokladblogg

Publicerad 12/10, 2014

Anna-Sofia Winroth om mötet med Chocolathäxan från Frankrike.

Ni som känner mig vet att jag i många år gått under smeknamnet Chokladhäxan. Tyckte själv att det passade på en bråkstake som rör om i grytorna för att skapa förändring. Ett annat smeknamn har dock poppat upp då och då, oftast från medialt håll. Först tyckte jag att det var en aning genat, storhetsvansinne osade liksom ur det. Jag menar Chokladdrottningen, visst låter det en aning pompöst?

Men för en tid sedan tänkte jag att en häxa står för utanförskap, har negativ klang med skrämseltaktik som ledord. Visst, ibland tror jag att den enda vägen till snabb förändring är just rädsla, men jag vill inte förknippas med en utstött bittergumma som förhäxar. Därför valde jag att låta kröna mig, axlade rollen som beskyddare och förebild istället. Nåja, jag försöker åtminstone. Och än har inte häxan flugit till Blåkulla heller, hon finns där i mig och när jag i veckan mötte den franska Chocolathäxan kände jag starkt systerskap. Ville vara häxa helt enkelt. Bara häxa.

En förnimmelse av Joanne Harris, ni vet hon som skrev Chocolat, drabbade mig i morse. Medan min kropp vaknade väcktes en historia färgad av Joannes ensembles och inspirerad av Sofias bakgrund inom mig. Om jag vore Joanne skulle jag låta förlägga sanningen om den idag livs levande franska Chocolathäxan till slutet av 1400-talet. Absolut. Då när häxjakten drogs igång på allvar. Vänta lite nu, låt mig förklara varför.

Alltså, i veckan träffade jag Sofia Rydemalm. Liksom jag var Sofia på ÅhlénsCity i Stockholm den 9:e. Lansering av konceptet Å Skafferiet stod på agendan och inför pressfrukosten kom jag och Sofia att prata med varandra. Vi fortsatte i flera timmar – bara pratade och pratade. Kände igen oss i varandra, även om våra historier är vitt skilda fanns där gemensamma nämnare. Utanförskapet. Besvikelsen. Ilskan. Men också framgången. Glädjen. Och så revanschen att en aktör av Åhléns storlek valt just oss …

Förmodligen är det Sofia underbara chokladresa som fick mig att tänka på Joanne Harris. Som Joanne antar jag. Jag menar, Sofia har bott på en liten ö utanför Frankrike och hade där en egen chokladfabrik. Åkte då och då hem till Sverige och sålde sina kakor på mässor och genom återförsäljare. Sofia var framgångsrik men här hemma i Sverige var det en man som gjorde allt för att sätta käppar i hjulet för henne. Med sig fick han med enkelhet många i branschen. Här någonstans föddes historien om den franska Chocolathäxan. Det fina med berättelser är att händelser kan broderas och färgläggas av sådant som hänt på riktigt. Fast i en samlad tappning, med nutid och dåtid om vartannat.

Föreställ er en liten roddbåt på ett kav lugnt sund. En ö som skymtar i dimman akterut. Roddbåten klyver vattnet, en torftigt klädd kvinna sänker årtag efter årtag och för båten mot fastlandet i stadig fart. Femtonhundratalet har just börjat och kvinnan lever trots faror ensam i sitt träskjul på ön. Öborna och fastlänningarna vet att kvinnan behärskar naturens örter, de vänder sig till henne så fort sjukdomar och annat elände drabbar dem. Sanningen är den att de suktar efter hennes välsmakande kakor som är fyllda med det goda naturen ger. Kvinnan har genom en långväga handlare kommit över en ny råvara. Ett slags bönor. Bruna och aromatiska. Handlaren hade kallat bönorna för cacahua och sagt att de färdats från den nya världen. Nu ska kvinnan till marknaden för att sälja sina cacao-kakor. Ingen har sett eller smakat dess like, hon vet att de kommer att sälja slut innan marknaden stänger. Vecka på vecka säljer så kvinnan slut på sina kakor. Ryktet går. Hur undergörande kvinnans nya kakor är. En dag nå ryktet kyrkans överman …

Ja, i förstår vart jag är på väg, eller hur? Naturligtvis kommer han att använda sig av den nya heliga boken Malleus Maleficarum, den så kallade Häxhammaren, för att få bort henne. Och försent inser folket sin del i det hela …

Lite så var det nämligen för den livslevande Chocolathäxan. Några ville helt enkelt inte att hon skulle komma hem till Sverige med sin felfria franska och sälja sin spännande ö-choklad. Varför? Tja, det måste bero på rädsla. Rädsla att någon annan syns mer, eller något i den stilen.

Kan det vara så att denna mentalitet ger girigheten i vår råvara fritt spelrum? Jag syftar till att hundratusentals barn slavar på plantager runt kakaobältet. Att barn beräknas vara handelsvaror i chokladens maskineri. Är branschen så upptagen med att fylla sina egon så att de viktiga frågorna tappar fokus? I så fall vette tusan om jag har lust att vara Chokladdrottning. Då är jag nog hellre Chokladhäxan som skramlar vidare i mina grytor för att skapa förändring. God choklad är bara god om den inte tillverkas på bekostnad av människa och miljö.